NextPrev

 

Historia Gretas


Margareta Berglund, Hägringen
En av profilerna vi minns i Tväråträsk var Margareta Berglund eller ”Permass Greta” som hon kallades. Hon kom ursprungligen från Stensele socken, Slussfors eller Ankarsund. Hon var så kallat fattigjon och levde av vad hon blev bjuden på. När hon kom till Tväråträsk hade hon ett flickebarn med sig. Denna flicka, Agnes, lämnades till en familj i Skellefteåtrakten där hon växte upp och levde sitt liv.

Greta gick från gård till gård där hon blev bjuden på mat och en säng att ligga i. Det var omkring år 1920 som hon kom till Tväråträsk. Sin första bostad fick hon hos familjen Israel Nilsson i Innersjön. Trots trångboddheten uppläts kökskammaren till Greta under några år.

större bild En hjälpsamhetsförening bildades med Emanuel Lind och Henrik Karlsson Franzén i ledningen. De åstadkom att tillsammans med byborna bygga en liten stuga dit Greta kunde flytta in. Där bodde hon tills hon på ålderns höst togs in på Sorsele ålderdomshem. Hon avled bara några månader efter att hon flyttat dit.

Under ledning av Janne Gradin som också upplät mark, fick hemmansägarna teckna sig för de kubikfot virke de skulle skänka till bygget av Gretas stuga. Janne Gradin och Abram Ludvig Karlsson lade grunden till stugan, av sten tagen ur den stora stenen som fanns alldeles i närheten. Timringen av stugan utfördes av Engelbert Borgström från Bjurås och Herman Karlsson från Husbondliden. Två skickliga män som kunde hantera en täljyxa. Att få flytta in i en egen stuga var säkert en hägring som gick i uppfyllelse, något som Greta ka nske drömt om men sett det som en omöjlighet. Kanske var det därför som stället i fortsättningen kom att kallas för ”Hägringen”.

Greta gick ofta till andra byar och hälsade på. Det berättas att när hon kom till Jan-Gustavs i Granträsk så stannade hon som regel ganska länge. När värdfolket tröttnat och ville att Greta skulle dra vidare tog de fram bibeln och började läsa. Eftersom Greta inte var speciellt religiöst lagd ville hon inte stanna längre utan gav sig iväg.

Hur hon klarade sitt uppehälle är svårt att förstå. På den tiden fanns varken pension eller socialhjälp. Om somrarna var hon ute i skog och mark, vid Stormyrsbäcken skar hon starrgräs som sedan bereddes till skohö för eget behov men även att ge bort mot någon gentjänst. Blåbär och lingon hörde till Gretas baslivsmedel. Hon begav sig till skogs och var borta i flera dagar. Hon övernattade i skogen tills dess att hon plockat det hon behövde. Pojkar och unga män som hon hade förtroende för fick ofta gå hennes ärenden, hämta hem bär hon plockat eller det gräs hon skurit till skohö.

större bildNär vi som barn hälsade på hos Greta bjöd hon på det huset hade, lingonsylt på ett kaffefat eller ett glas dricka som hon tillverkat av något som kallades ”viktoriagryn”. Greta rökte själv det kött hon fått tag på. Hon klev upp på taket och hängde ner köttet i skorstenen, sen eldade hon med sälgved i järnspisen. När köttet var rökt kunde hon lättare bevara det i sommarvärmen. Hon var duktig på att väva tyg. Hon hade alltid på sig flera kjolar utanpå varandra av det hemvävda tyget, en nyare och vackrare när hon gick till grannarna.

Greta hade ett mycket bra minne, hon visste som regel när alla var födda och vilka namn de hade. Hon använde nästan aldrig folks tilltalsnamn utan oftast deras andranamn samt att hon dessutom hade öknamn på sina tjänare, exempelvis Ferdinand Karlsson = ”chefen”, Ingemar Lind = ”soldaten”. Hon talade ofta i gåtor, man fick vara skärpt för att förstå vad hon menade, dessutom var hon snarstucken ”granntyckt”.

Hon hade ett par får som hon hade hyrt in hos någon granne över vintrarna. Ett lamm fick fodervärden behålla i gengäld för hö och omvårdnad. Hon besökte fodervärden under vintern och såg till sina får. Det berättas att hon vid ett sådant besök höll på att tröttna. Greta begav sig till Hednäs (Råstrand) en vårmorgon när skaren var stadig att färdas på, resan gick över Isberget ner mot Rågoträsket. När hon var halvvägs hade solen legat på och skaren bar inte längre, uttröttad kom hon tillsist fram ändå.   

Vad vi vet besökte hon aldrig någon läkare men när hon på ålderns höst kom till ålderdomshemmet såg personalen ett stort ärr på vänster bröst, hon berättade då att hon ramlat ner från ett uthustak och fallit på en ”hagastör”. Hon lade själv förband på sitt sargade bröst, smärtan därav kan bara anas, men något läkarbesök blev det inte.

Hon vilar nu på Sorsele skogskyrkogård bland många andra som inte har någon gravsten.

Rune Essebro, Tväråträskboken