Tväråträsk

- Bjurbäcksbyn

facebook
W3.CSS
Startsida Evenemang Galleri Hembygdsföreningen Historier Jakt

En historia ur Tväråträskboken

Jakten i Tväråträsk förr och nu

Tväråträskborna, främst männen, har alltid varit intresserade av jakt. Förr i tiden var viltfångsten ett viktigt tillskott i familjernas hushåll för att kunna överleva. Fångsterna skedde i huvudsak med olika typer av giller. För skogsfågel och hare var det ett vanligt sätt att gillra med snaror. På lämpliga ställen i skogen där fåglarna vistades sattes snaror ut i så kallade ”hag”. Varje dag vittjades dessa snaror ofta med gott resultat eftersom tillgången var god.

Även flarkgiller användes, dessa var gjorda av stockar till ett flak, en gillerställning av träpinnar. Samma typ av giller fast mindre användes för fångst av råttor och lekatt (hermelin).

Haren snarares, på deras upptrampade stigar, när snön fallit. Det var inte många som hade råd att skaffa sig en lodbössa med tillbehör för jakt. Det berättas om en jägare som skulle skjuta en ekorre, han sköt alla kulor han hade med sig utan att träffa, till sist laddade han ”latejn”, laddstaken, men även det blev en bom varvid jägaren utbrast: ”Int’ vart man då viller”.

Även älgen fångades med snara vid lövhässjorna i skogen. En lämplig björk böjdes ner till hässjan och en kraftig snara sattes i toppen på den nedböjda björken, sist gjordes ett giller som utlöstes när älgen gick i snaran vid bete ut lövhässjan. Björken sprätte upp och snaran drogs åt kring älgens hals och ströp den.

Räven fångades för skinnets skull, som såldes till ett högt pris i förhållande till dåtida förtjänstmöjligheter. Jägarna använde sig av rävtana vilken gjordes i en stående trädstam. Man gjorde en klyka i stammen på lämplig höjd, spetsen på klykan försågs med ett bete. När räven sedan skulle ta betet fastnade den med framtassen i klykan och blev hängande. En grym jaktmetod.

Trampsax användes till räv och även vid fångst av tranor. Tranorna fångades i kallkällor som gått upp tidigt på våren. Tranorna betade i dessa kallkällor och fastnade då i trampsaxen. Räven fångades vid åtlar som lagts ut, det sades att man agnade åt räven. När sedan räven började gå och äta av åteln lade man ut saxen på betesspåret.

Vilttillgången var god förr, skogarna stod orörda ända in på nittonhundratalet innan skogsavverkningar i större skala påbörjades.

Älgstammen var god i början av nittonhundratalet fram till första världskriget år 1914-1918 då den minskade kraftigt, på grund av den kraftiga avskjutningen. Detta pågrund av matbrist i kristider. Sedan tog det lång till innan älgstammen repat sig, i nutid är älgstammen tämligen god.

Efterhand fick jägarna bättre möjligheter att skaffa jaktvapen, både hagel och kula.

Många började vän hålla sig med jakthundar för älg och småviltsjakt. Förut jagade alla på marker som man tyckte passade bäst, även om kronans marker var förbjudna så var det nästan ingen som respekterade detta.

Först i slutet på nittonhundrafemtiotalet och framöver började jaktlag och klubbar bildas. År 1968 bildades Tväråträsk jaktvårdsområde. Sedan har jakten skett i mera ordnade former.

Under de gångna åren har det funnits många ivriga och duktiga jägare här i Tväråträsk. Följande kan nämnas:
”Gamm Kal” som jagade älg med lodbössa. Av rädsla för att skjuta något tamdjur hade han hunnit se ett fyrtiotal älgar samma höst innan han vågade skjuta. Han lade sig baklänges med lodbössan på knäna för att vara säker på att träffa rätt.
”Edde”, Edvard Karlsson, han jagade allt slags villebråd med gott resultat. Även sedan han blev gammal och hörseln så dålig att han inte kunde höra tjädrarnas spel, löste han problemet såhär: Edde tog med sig sin sonson som fick agera öra åt honom. När tjädern slog spelet ”klonken” klappade sonsonen honom på ryggen då kunde Edde springa de tre-fyra stegen och vänta på nästa klapp på ryggen. På detta sätt avslutades jakten. Han ansåg sig själv vara en orädd man. Edda sa såhär när han fick höra att en annan jägare blivit fråntagen sitt vapen av en jaktbevakare: ”Han som ta gevere å meg han ska vara en arn mella öga!”
Ferdinand var en duktig jägare, han jagade fågel, ekorrar, älg, och fångade rävar med rävsax. En stark man som kunde bära tunga bördor. Det berättas att Ferdinand ensam bar bakdelen av en älg som skjutits på olovlig mark och skulle flyttas till lovlig mark, en sträcka på cirka tre kilometer. Under en höst sköt han under toppjakten fyrtio tjädertuppar och etthundrafem orrtuppar.
Abram, en ivrig småviltsjägare, brukade under vintrarnas toppjakt åka skidor en mil bort till Lyxmyren, för att jaga tjäder. Han jagade även sjöfågel i Toträsket samt i andra vatten. Det berättas att Abram en kväll kom hem utan jaktbyte varvid hans son utbrast: ”Pappa je hadd mer om je hadd vure hem, he flög om en krick”.
Ludde Johansson jagade både älg och småvilt. När han en vår hade varit på ett ”tjädervin” (spelplats för tjäder) och skjutit en tjäder och denna tillagats och familjen började äta frågade sonen Rolf vad detta var för kött. Och fick till svar att det var en kråka. Då sa Rolf: ”Det är gott kråkkött det här”.
Yngve Holmberg, en skrytsam jägare, berättade ofta om sina jaktäventyr. Han hade en tik som kallades Boija och var en trädskällare. Yngve hade skaffat ett dubbelsidigt hagelgevär typ Hammarless utan hanar men med säkring. En dag började tiken skälla nere vid sjön, Yngve tog bössan och smög till den plats där tiken skällde. Han såg någonting i trädet och trodde att det var en fågel han såg, så han sköt. När han kom fram till trädet visade det sig vara grannens katt. Han berättade vidare att en gång hade han smugit på en ”röj” (tjäderhöna) som tiken skällde. Yngve sköt och röja dog så hastigt att han hann skjuta ett skott till innan den ramlade ner.
David, som var dräng hos Yngve, hade lånat hans Hammarless. David var hemma den här dagen. En jägare var på jakt på andra sidan sjön, där skrämde han en hare som sprang över sjön till Perbacksudden, höstisen var för svag så jägaren kunde inte följa efter. David såg haren komma över sjön med eftersom han var för ung och oerfaren på harens beteende blev det pappa Jannes uppgift att skjuta haren. Han förstod att haren satt där på Perbacksudden och väntade på jägaren från södra sidan sjön. Janne tog bössan som David hade lånat och fick instruktioner om hur det fungerade varefter han skyndade iväg. När han kom fram smög han försiktigt ner mot sjön, iordningställde geväret, osäkrade det och skulle sätta fingret mot avtryckaren, då small det och hagelsvärmen gick rakt ner i marken. Men ett skott fanns ju kvar så Janne bytta till nästa avtryckare, men med samma resultat. Haren blev skrämd och vänta tillbaka samma väg över sjön, jägaren blev lottlös. Janne var van ett gevär med hane som tålde ett rätt så kraftigt nyp på avtryckaren innan skottet gick av, därför detta misslyckande.

Det finns många fler som kunde omnämnas för sina jaktbravader i skogarna runt Tväråträsk. Jakten har varit och är det stora, årliga återkommande samtalsämnet hos byns jägare. Det är också ett tillfälle att träffas med vapen, matsäck och kaffepanna under gemytliga former i skog och mark. Ett bra tillfälle för avkoppling och rekreation.

- Josef Gradin, Tväråträskboken


Tillbaka till Tväråträskboken
Tillbaka till Jakt
perohelmer

Per och Helmer Flodin

jaktkort